Salen

Bondeseglationen på Pellas

Erik Petter Eriksson, husbonden på Pellas, var under sin tid som redare huvudredare för Trefanten, Fredrika, Augusta, Leo, Linnea, Elina, Ceres, Åland, Eli, Cedia, Primus, Elida, Wendla och Freja. Förutom dessa så ägde han andelar i flera andra fartyg. Leo blev det mest beryktade av Erik Petter Erikssons fartyg, kallad för Människoätaren eftersom hon hade rykte om sig att under varje seglats kräva ett liv. Leo var, trots sitt dåliga rykte, ett lyckosamt skepp. Hon kallades även för Penningdraken, eftersom hon var Erik Petter Erikssons mest vinstbringande skepp.

Av fartygen på Pellas byggdes några i Lemland, bl.a. Erik Petter Erikssons första segelfartyg skonerten Trefanten och Fredrika som var det första segelfartyget av typen skonertskepp i socknen. Sju av segelfartygen beställdes från Sideby i Österbotten, en ort som byggde många segelfartyg för åländska redare. Efter år 1874 minskade Pellas rederiverksamhet och då Pellas nya mangårdsbyggnad uppfördes förde husbonden Erik Petter Eriksson två fartyg.

Det sista fartyget som ägdes av Pellas var Freja, där Erik Petter Erikssons son August hade övertagit redarskapet efter fadern.  Lönsamheten sjönk för de små bondeägda fartygen byggda av trä under slutet av 1800-talet och August Eriksson lämnade sjölivet och blev istället bonde på heltid på Pellas. Av August Erikssons söner blev flera sjökaptener och fartygstraditionen på gården levde vidare genom dem.   

Branden på julafton 2005

På julaftonen år 2005 förstördes mangårdsbyggnaden på Pellas i en eldsvåda. Branden fick sin början i ett elskåp och då grannarna upptäckte att det brann och alarmerade brandkåren var redan en stor del av huset övertänt. Branden spred sig genom salen och upp över den öppna vinden och både salen och vinden blev helt utbrända. Den östra delen av huset klarade sig bättre och därifrån lyckades man rädda en del föremål. 

Läs mer…

Tack vare en fullvärdesförsäkring på huset så var det möjligt att återställa huset efter branden och byggarbetet påbörjades direkt efter att röjningsarbetet var klart. Stockstommen i huset hade klarat branden förvånansvärt väl. Där stockarna var alltför skadade på vinden ersattes de med gamla återvunna stockar eller med nya stockar från Pellas egen skog.  

Branden avslöjade flera intressanta detaljer i den delen av huset som klarade branden. Under lagret av flagnande, sotiga och vattenskadade tapeter fanns handmålade tapeter. Rummen fick nya dekormålningar enligt de gamla förlagorna. Liknande tapetmönster har även hittats i en skeppargård i Söderby, Lemland, och i en skeppargård i Vårdö, och var förmodligen skapade av en kringvandrande professionell dekormålare under 1880-talet. Den nya tapeten i salen är handtryckt med den gamla tapeten som förlaga.

På julaftonen år 2005 förstördes mangårdsbyggnaden på Pellas i en eldsvåda. Branden fick sin början i ett elskåp och då grannarna upptäckte att det brann och alarmerade brandkåren var redan en stor del av huset övertänt. Branden spred sig genom salen och upp över den öppna vinden och både salen och vinden blev helt utbrända. Den östra delen av huset klarade sig bättre och därifrån lyckades man rädda en del föremål. 

Läs mer…

Tack vare en fullvärdesförsäkring på huset så var det möjligt att återställa huset efter branden och byggarbetet påbörjades direkt efter att röjningsarbetet var klart. Stockstommen i huset hade klarat branden förvånansvärt väl. Där stockarna var alltför skadade på vinden ersattes de med gamla återvunna stockar eller med nya stockar från Pellas egen skog.  

Branden avslöjade flera intressanta detaljer i den delen av huset som klarade branden. Under lagret av flagnande, sotiga och vattenskadade tapeter fanns handmålade tapeter. Rummen fick nya dekormålningar enligt de gamla förlagorna. Liknande tapetmönster har även hittats i en skeppargård i Söderby, Lemland, och i en skeppargård i Vårdö, och var förmodligen skapade av en kringvandrande professionell dekormålare under 1880-talet. Den nya tapeten i salen är handtryckt med den gamla tapeten som förlaga.

Ingen har tagit ett träd ur Simons skog sedan Erik Petter byggde Fredrika. Här växer det timmer som hela socknen avundas honom. Till och med österbottningarna, som brukar skaka på huvudet åt de förvridna åländska furorna, måste medge att det i Simons skog växer träd som inåt landet i Österbotten.                                    ​​”Leo” av Ulla-Lena Lundberg

Erik Petter Eriksson

Erik Petter Eriksson föddes år 1823 som den äldste i en syskonskara på 5 barn. Erik Petter fick tidigt ta över fädernegården Pellas. Fadern dog år 1837 och efterlämnade ett skuldtyngt hemman. Vad historien förtäljer så skulle hemmanet med allt lösöre säljas på auktion men den driftige femtonåringen Erik Petter lyckades övertala alla fordringsägare att vänta med sina betalningskrav. Erik Petters plan var att bygga fartyg och börja med fraktseglation och på så sätt få pengar för att återbetala faderns skulder.

Erik Petter gifte sig med Brita Stina Persdotter, född i Rörstorp 1830 och död 1913. Paret fick 2 barn som levde till vuxen ålder, August och Erika. August tog över hemmanet och Erika flyttade som gift till en annan skeppargård i Granboda, till Hansas.

Det första fartyg som Erik Petter Eriksson var huvudredare för var Trefanten. Erik Petter Erikssons fartyg Fredrika var på sin tid det största fartyget i Lemland och även det första skonertskeppet i socknen. År 1869 och två år framåt var Erik Petter Eriksson huvudredare för det nybyggda skonertskeppet Leo, som han och övriga delägare lät bygga i Sideby. År 1874-75 var Erik Petter Eriksson huvudredare för 10 fartyg, varav sju stycken var byggda i Sideby. Erik Petter Erikssons sista fartyg, Freja, byggdes i Söderby i Lemland.

Erik Petter hade ett gott rykte som en bra och hederlig man och han gjorde stora förtjänster på sina skepp. Han kallades även för “Lemlands bank”, eftersom han bedrev en egen privat lånerörelse åt andra bonderedare som ville bygga fartyg. Han var skrivkunnig, vilket inte var vanligt i bygden under denna tid. Han var självlärd och höll auktioner, upprättade bouppteckningar och gjorde arvskiften i både Lemland och Lumparland.  Då lönsamheten sjönk för de små bonderedda fartygen byggda av trä, då ansåg Erik Petter att det var dags att satsa sina pengar på ett nytt hus istället för på nya fartygsbyggen. Erik Petter dog år 1908.

Så här beskrivs Erik Petters tankar kring ett nytt husbygge på Pellas i boken Leo:

Erik Petter har fortfarande kvar en del av skulden därför att det är mera lönsamt att satsa på nya skepp än att använda hela överskottet till skuldens betalning. Han känner inte längre ett lika skriande behov av att göra sig fri från den. Stora penningsummor har upphört att förskräcka honom, och sedan länge är seglationen ett större intresse än skulden. Men föresatsen står fast: innan skulden är betald byggs här inget hus.

Ulla-Lena Lundberg i boken Leo

August och Irene Eriksson

August, född 1856, övertog gården Pellas efter fadern Erik Petter. Han övertog även redarskapet för fartyget Freja efter fadern. August inledde sin sjömansbana som kajutvakt då han var tretton år. Han förde efter kofferdiskepparexamen befäl på skonaren Cedia, barken Augusta, barken Tähti och barken Freja innan han år 1902 blev bonde på heltid på Pellas. August var känd som en mycket försiktig skeppare som inte tog onödiga risker.

August var medlem av kommunfullmäktige, kyrkorådsmedlem och politiskt intresserad. August hustru Irene tillhörde Ålands skepparadel. Hon var dotter till en annan betydande redare i Lemland, Mathias Lundqvist d.ä. från Hinders i Flaka. Enligt historien var äktenskapet ett resonansäktenskap mellan två betydande släkter. August avled år 1931 och Irene år 1954.

Paret fick 9 barn: Filip, Nils, Sally, Adele, Mery, Ebba, Jens, Sven och Peder. Av de nio barnen var det enbart Filip som dog som ung efter att ha insjuknat under en resa som befälhavare till New York, där han även begravdes. Filip, Nils och Sven gick i sin fars och farfars fotspår och blev sjökaptener. Nils blev efter att har gått iland bonde i Norrby. Sven gick även han iland och var under en tid bonde på Pellas innan han flyttade till Sydamerika. Jens och Mery bosatte sig på varsin gård i närheten av Pellas. Sally och Adele flyttade till sina makars gårdar i Norrby respektive Flaka i Lemland. Ebba gifte sig aldrig och bodde kvar på Pellas. Yngste sonen Peder emigrerade till USA.

Erika och Carl Gustaf Lundberg

Författaren Ulla-Lena Lundbergs romaner Leo och Stora världen bygger på och är inspirerade av händelser som utspelats på Pellas och Granboda. Ulla-Lena Lundbergs farfarsmor Erika Lundberg, ”Kristina” i romanerna föddes på Pellas år 1851. Bandet mellan Erikssons och Lundbergs släkter knöts då Erika från Pellas gifte sig med Carl Gustaf Lundberg, född 1839, från Hansas i samma by. Carl Gustaf var skeppare och bonde och ett gott gifte för den unga Erika. Carl Gustaf ägde andelar i flera fartyg och var under några år skeppare på skonertskeppet Leo.

Äktenskapet skall enligt historien ha varit lyckligt. Båda dog dock som unga och lämnade 5 söner efter sig. De två yngsta pojkarna var bara 1 år gamla då modern dog år 1885 och 5 år då fadern dog år 1889. Förmyndare för pojkarna blev morfadern Erik Petter på Pellas. Den nästäldsta sonen Erik blev bonde på Hansas, bara 14 år gammal fick han ta över gården då fadern Carl Gustaf dog, Erik var då i samma ålder som sin morfar Erik Petter på Pellas då han tog över Pellas.

Av Erika och Carl Gustafs 5 söner blev den äldste sonen Carl präst, Erik blev bonde, mellanpojken Algot blev lärare och de två yngsta, tvillingpojkarna Gustaf och August, blev sjökaptener. Det gick väl i livet för de föräldralösa pojkarna och av de fem levde fyra till hög ålder. Sjökaptenen August dog i 40-årsåldern i Cadiz efter att ha insjuknat under en av sina resor dit. Här får ni läsa ett stycke ur boken Leo där “Kristina” berättar att hon vill gifta sig med “Carl Gustaf”.

Får man fråga vem lilla hjärtat går och tänker på? […] “Eskils Carl Gustaf!” Erik Petter har på tungan att ropa: “Det måste jag förbjuda!” för så ropar fäder när deras döttrar hittar någon som de vill ha. All erfarenhet säger att unga flickor inte kan välja med förstånd. Nu får han bita ihop käften om orden i sista ögonblicket. Eskils Carl Gustaf är sjökapten och arvtagare till en gård som är större än Simons.

Ulla-Lena Lundberg i boken Leo